Tänk dig att varje anställd har ett trafikljus i hjärnan. Om det lyser grönt så är personalen trygg, och öppna för att dela med sig. De presterar för att de vill och inte för att någon skäller på dem.
Om de istället är i en toxisk miljö, med härskartekniker, skitsnackande och burdusa kollegor och chefer så lyser det istället rött i hjärnan. Flyktmekanismer går igång och de vill bara överleva. Kamp-flykt-beteendet är ett faktum.
Forskning på området oartighet (incivility) ger några svar på vad som händer när man har en rödljuskultur. Folk börjar anstränga sig mindre. De jobbar kortare tider, och lägger mer tid på att oroa sig och på att undvika jobbiga kollegor och chefer. Deras kreativitet minskar (förutom i hur man kan maska och komma undan med det) och de gör fler misstag (stress påverkar vår förmåga att se klart så vi hastar igenom uppgifter och deras arbetsminne minskar). Många tar ut sin frustration på kunderna vilket är direkt förödande för vilket bolag som helst.
Du som HR-chef kan göra en stor positiv skillnad om du kan skapa fler gröna ljus där personalen trivs och är trygg. Du kan dock inte göra det ensamt. Det här måste vara en ledningsfråga. Om dina chefskollegor klagar på att personalen bara gnäller så är det ett tecken på rödljuskultur. Kanske är det en besviken informell ledare som eldar på. Då ska ni ta tag i det. Men det kan också vara en chef som inte klarar att leda människor med andra verktyg än skäll och hot. Då måste ni också ta tag i det. Ni har inget att förlora på vänlighet som värdegrund i alla led.
Av: Antoni Lacinai
