Historia
En historisk förklaring till denna uppdelning är att tandvård från början etablerades som en privat verksamhet, medan sjukvården gradvis blev statligt reglerad och finansierad. Under 1900-talet utvecklades en alltmer omfattande sjukvårdsmodell i Sverige, men tandvården förblev till stor del en egen sektor. Resultatet är att besök hos tandläkaren, trots vissa bidrag och högkostnadsskydd, fortfarande kan innebära en betydande utgift för många. Detta väcker frågan om varför tänder inte jämställs med andra organ i kroppen. Bör man inte se munhälsan som en självklar del av den allmänna folkhälsan?
Munhälsans koppling till övrig hälsa
Flera rapporter har under de senaste åren pekat på det självklara sambandet mellan tandhälsa och övrig hälsa. Till exempel kan långvariga inflammationer i munhålan påverka hjärt-kärlsystemet och ge upphov till allvarliga följdsjukdomar. Därför menar många att det inte bara är en ekonomisk rättvisefråga, utan också en medicinsk nödvändighet att inkludera tandvården mer helhjärtat i sjukvårdssystemet. Varför ska en person kunna få subventionerade läkarbesök för halsont, men samtidigt behöva spara pengar i månader för att laga en sprucken tand som riskerar att ge bakterieinfektioner i resten av kroppen?
Den politiska debatten om tandvårdens subventioner
Den nuvarande modellen har också en tydlig fördelningspolitisk sida. Personer med god ekonomi kan relativt enkelt betala dyrare behandlingar, medan den som har sämre resurser ibland måste välja bort nödvändig tandvård. Det leder till en ojämlikhet som inte riktigt accepteras på andra vårdområden, där högkostnadsskydd och statlig finansiering ofta ser till att alla har samma tillgång. Vissa undersökningar har dessutom visat att de socioekonomiska skillnaderna i tandhälsa ökar. För många kan kostnaderna för tandingrepp vara så höga att man helt enkelt avstår från behandling, vilket på sikt kan ge allvarliga konsekvenser, inte minst för den psykiska hälsan och den sociala situationen.
Kritiker av en fullständig statlig finansiering av tandvården menar dock att systemet redan erbjuder vissa subventioner, samt att höga kostnader för skattebetalarna skulle uppstå om tandvården blev lika helsubventionerad som annan sjukvård. De påpekar att resurserna inom vården är begränsade och frågar sig hur man skulle prioritera när resurser ska fördelas mellan exempelvis hjärtoperationer och omfattande tandbehandlingar. Vissa befarar också att om tandvården fullt ut integreras med sjukvården, kan det uppstå långa köer och att det kan drabba akuta ingrepp. Hur balanserar man i så fall nödvändig tandvård mot mer kosmetiska ingrepp?
Vart kan man mötas?
Ett tänkbart mellansteg är att integrera de mest nödvändiga och förebyggande tandvårdsinsatserna i den allmänna sjukvårdsfinansieringen, medan icke-akuta eller estetiska ingrepp fortsätter att bekostas privat eller via särskilda försäkringar. På så sätt kan man säkerställa att alla får grundläggande tandvård, vilket potentiellt minskar risken för att personer med sämre ekonomi avstår från viktiga behandlingar. Samtidigt bibehålls en möjlighet till valfrihet för dem som vill betala extra för mer avancerade ingrepp.
Förebyggning leder till stora besparingar
Ett annat viktigt perspektiv är det förebyggande arbetet. Flera vårdinstanser och myndigheter har sedan länge betonat vikten av regelbundna kontroller och tidiga insatser, både för barn och vuxna. God tandborstteknik, kosthållning och tidig upptäckt av karies kan bespara många människor kostsamma och smärtsamma behandlingar längre fram i livet. Samhället i stort kan också vinna på detta, eftersom det kan bli billigare att främja en god munhälsa än att reparera skador i efterhand.
eDen pågående debatten visar att det finns starka argument för en förändring, men också verkliga farhågor kring resurser och prioriteringar. Kanske ligger lösningen någonstans i mitten, med ett system som garanterar alla medborgare en god och förebyggande tandvård, samtidigt som det lämnar utrymme för individuella val och privata lösningar. Men oavsett hur framtiden blir, verkar det tydligt att tandvården och resten av kroppens sjukvård inte längre kan diskuteras som två helt skilda världar. Kanske är det dags att slutgiltigt riva den osynliga barriären mellan tänderna och resten av kroppen – för hälsans, jämlikhetens och samhällets bästa.